Jag har mest skrivit om Gerba sista tiden men det händer ju lite annat med här. Sebbe är go och härlig som vanligt, är så glad att vi är hemma mycket med honom och får vara med om hans uppväxt så mycket det bara går. Trivs bra i huset med och det känns hemma, framför allt nu när Micke och Sebbe har julpyntat med och bakat lussebullar. Sebbe har precis varit i en utvecklingsperiod, märkt tydligt på honom när han är det. Under hans första år hade jag en bok där jag kunde läsa och följa vad som hände i hans hjärna men har inte haft någon bok till den ålder han är i nu men önskar mig det i julklapp. Han blir mer känslig, tröttare, vill ha mer närhet och har blir lättare ledsen när något inte går som han tänkt det skulle göra. Denna gången har han även viljat vara hemma mycket och bara leka med sina bilar och arbetsfordon. Vi går ut varje dag men har fått truga mycket, när han väl kommer ut sen så har han kul som vanligt. Vi har varit ute lite mindre än vanligt för annars är vi ute väldigt mycket så tänker att det är inte hela världen om vi är inne lite mer. På sommrarna brukar vi få tvinga in honom för att vi ska laga mat, lämnar absolut inte honom ute lekandes själv för olyckor händer så lätt. Idag har Sebbe och Micke åkt för att bada på badhuset, det gillar han men åkte ändå med tårar i ögonen för ville ju vara hemma...

Sebbe nyfödd -09

Jag bara vilar....Har ju haft komplikationer under i princip hela denna graviditeten jämfört med Sebbes som flöt väldigt lätt och jag jobbade ganska länge. Började redan i somras när jag precis blivit gravid så fick jag lågt järnvärde och väldigt yr, blev sjukskriven tre veckor och åt järntabletter som hjälpte bra. Innan jag hann börja jobba igen så fick jag en störtblödning, blodet bara rann ner för mina ben helt oväntat i vecka 12 och vi blev så klart livrädda att det blivit ett missfall. Åkte in till akuten direkt och fick se lilla bebisen som var full med liv och hjärtat slog på för fullt. Fortsatt sjukskrivning två veckor och skulle ligga ner flera timmar varje dag för att minska blödningen om det var så att moderkakan höll på att lossna. Om det skulle bli ett missfall av det finns ju inget att göra. Vilade massor och bara jag duschade så började jag blöda igen men inte i samma mängd. Jag kunde gå några hundra meter som mest. Då det var så lättretligt så blev jag fortsatt sjukskriven för om moderkakan skulle lossna så är det akut att stoppa blödningen för att hinna rädda mig, 30 minuter sa läkaren, bebisen har man 2 min att rädda så det fanns ju inte en chans att det skulle gå...så bättre att vara lugn. Moderkakan låg för utgången så därav den var så känslig.

På kontroller så såg man att moderkakan flyttade på sig och jag slutade blöda helt efter fyra veckor så småningom började jag våga röra på mig lite igen. Jag mockade t.o.m boxarna några gånger under två veckors tid annars sköter Micke det och jag följde med och blandade mat och lite sådant lättare. Sedan vilade jag resten av dagen och Micke fick sköta hushållet helt. Kunde leka korta stunder med Sebbe på golvet men sedan kändes det inte bra i magen och återgick till soffan. Från vecka 23 började jag få sammandragningar, hade en del med Sebbe med så var förberedd på det. De gjorde inte ont så lät de hållas. När de fortsatte att öka i antal efter tre veckor ringde jag barnmorskan som bokade en tid till mig för kontroll och allt såg bra ut men de tog odling på livmoderhalsen+urinvägsinfektion. Jag hade positivt resultat på båda så började äta pencilin. Fick mer sammandragningar och åkte in en dag till förlossningen, kändes lite som att jag åkte in i onödan men nu hade sammandragningarna börjat påverka livmodertappen som hade kortat sig på ett par dagar, 30mm. Läkarna funderade lite hur de skulle göra men fick åka hem med massor av vila. När pencilinet verkat så hade livmodertappen blivit längre igen så kändes lugnt igen. (Under en förlossningen kortar sig livmodertappen från ca 4 cm tills den är utplånad och så öppnar man sig 10 cm innan bebisen kan födas ut, man kan öppna sig lite innan den är utplånad med.)

Nu började jag våga röra på mig lite igen :-). Men kände i vecka 30 att sammandragningarna ökade igen...pratade med läkaren om att ta ny odling men det gjordes inte. Ny kontroll och tappen påverkad lite igen 33mm men bara hem och vila. Ett par dagar senare fick jaf regelbundna sammandragningar var femte min och de började göra lite ont med. VIlade massor helt liggandes för det brukar lugna dem men efter sex timmar åkte jag till förlossningen. De stoppade värkarna med bricanyl och fick lungmognadsmedel så bebisen skulle ha bättre chans om den skulle födas. Hade då börjat öppna mig lite samt att tappen var 2,5 cm. Fick ligga kvar på bb ett dygn. Åh vad skönt att komma hem till familjen, jag som aldrig varit utan Sebbe så länge, hönsmamma som jag är :-).

Låg i princip hela helgen och kände hur känsligt det var i livmodern, bara jag åt middag så satte det i gång igen så kunde inte äta upp hela portionen utan fick lägga mig. På tisdagen (i tisdags) var första dagen jag kände att det verkligen lugnat sig och jag kunde sitta en liten stund utan sammandragningar. Skönt! Då ringde de från bb och hade fått mina odlingssvar de tog när jag åkte in till förlossningen och det ena var positivt. De ville att jag kom in på en kontroll. Jag åkte lugnt in och blev körd i rullstol som vanligt då jag inte kan gå så många meter. Nu var tappen 17 mm så skickades in till förlossningsavdelningen igen...de såg sammandragningar på ctg:n ca 6-7 st på 10 minuter men jag kände faktiskt inte dem, jag tyckte att jag mådde bra. Att jag hade 1-2 starka i timmen kände jag men inget annat. Ny bricanyl för att slå ut dem men det hjälpte inte denna gången. Fick komma till bb för övervakning och sträng vila. Jag ville så klart hem men läkarna tyckte inte det var en bra idé, de vet ju inte vilken bra man jag har hemma som sköter hela hushållet...men samtidigt bra att de säger i från för de vet ju bäst.

Låg inne lite mer än två dygn och var väl precis jag fick komma hem igår torsdag. Nu fortsätter vilan hemma. Jag ligger i sängen och i soffan. Går max till toaletten och tillbaka och sätter mig till dukat bord. Känner att jag verkligen vilar så mycket det bara går för att bebisen ska stanna inne i magen lite till. Är i vecka 31+0 idag så visst är chanserna goda för en frisk bebis men dock många veckor på neonatalavdelningen som jag gärna är utan.

Ja vi är glada för varje dag bebisen stannar i magen och jag kan vara hemma. Även glad för alla hjälpsamma människor runt oss som ställer upp och hjälper till. Bebisen är beräknad till den 2 febuari. Jag har sagt första veckan i januari, undrar när det blir...inga gissningar under 2011 är giltigt då vi ska sända alla våra energier och tankar mot 2012 och inget annat :-). Nu har jag halvsuttit länge nog så ska lägga mig och läsa ut slutet på en bok, "Små citroner gula".